Vad ska jag göra?
Jag är bara helt förvirrad. Ibland önskar jag att man bara kunde
vända ryggen åt, och gå sin väg. Skita i det. Göra slut på smärtan.
Men det är inte så jävla lätt, det förstår nog vem som helst. För
ibland är det ju hur bra som helst! Och jag intalar mig själv att
du inte är sån här på riktigt. Att du inte med flit vill göra mig
illa. Men är det dags att börja undra? En viss smärta skulle
försvinna om du gjorde det, men en större smärta dyka upp. Vi som
brukar vara så bra, vad har hänt?
Bryr du dig ens?
Du är så delad. Ena dagen är jag det finaste du vet, och du talar om hur mycket du älskar mig och saknar mig. Andra dagen, som nu, kan du säga något riktigt elakt. Och du talade själv om för mig att det endast hade avsikt att såra mig. Vet du vad? Du lyckades..
Okej, jag är inte alltid bra jag heller.. Och som vanligt, ber
jag om ursäkt och säger att jag ångrar mig. För det gör jag
verkligen. Men aldrig att jag säger något sånt.. Och när
jag talade om för dig hur ledsen jag blev av det du sa, svarade du
bara ännu elakare.
Jag tror att du är för stolt för att komma och erkänna att du
gjort fel. Men vet du vad? Det är det som är stolthet, och det
andra, är bara svaghet.
Varför? Vad är syftet? Du kan väl verkligen inte må bra av att jag
har ont? Och att det är dina ord som ekar i mitt huvud? Du är
otroligt svartsjuk, jag vet. Men ibland orkar jag inte skippa
allting för att du ska slippa bli det. Ibland vill jag göra saker,
som att prata med en vän. Och jag önskar att du kunde förstå att
det är dig jag vill ha och ingen annan! Men när du då blir taskig
och elak mot mig pga din svartsjuka, förstår du inte då att du
förstör för dig själv? Det ger ju bara motsatt effekt!
Jag blir sårad. Jag kan inte förstå varför du inte litar på mig.
Och det gör ont, det gör det verkligen.. Men ondast gör det nog att
du inte hört av dig, att du inte förstått att livet för kort för en
massa småsaker. Och bara erkänna att du gjort ngt dumt, och säga
förlåt. För jag behöver det och jag behöver dig.
Jag vet att du finns där, inuti. Förstår du inte att vi håller på att förlora varandra? Jag gör ju verkligen allt för att det inte ska hända, varför hjälper du inte till? Du säger att du gör ditt bästa, och att det är allt du kan. Men du gör inte ditt bästa när du säger en sådan sak. För att gör ditt bästa där, så säg ingenting. Då behöver du inte ens anstränga dig. Detta som skapats tar så mycket mer kraft! Två ord var det, två ord! Det var så onödigt och nu är vi som främlingar.
Jag önskar verkligen att du kunde se hur dåligt jag mår. Det är aldrig svårt för dig att slänga ur dig en massa saker när du är sur, säga ord du inte menar, men när det kommer till ordet Förlåt viker du dig alltid. Det är alltid jag som får komma krypande och försöka lösa allting. Jag vill säga att jag är SÅ trött på det. Men samtidigt vet jag att jag skulle göra det föralltid. Men älskar du mig så mycket som du säger att du gör, låter du mig inte behöva hålla på så. För det gör ont. Då lättar du min smärta. Genom ett ord.
Nu känns det som om jag bara sitter och drar upp en massa dåligt om dig. Men jag önskar du kunde förstå hur mycket det sårar. Och hur det sårar mig ännu mer att du inte hör av dig eller försöker gör det bra igen. Göra oss bra igen. Du är sjukt underbar när du inte håller på såhär. Och jag älskar dig av hela mitt hjärta. Så snälla, hjälp mig.
För jag saknar dig.
Kommentarer