Alexandra

sitter här och har det lite allmänt jobbigt. sådär som när det känns som om allting går emot en, som om alla mår bättre och har roligare.  det konstiga känslan har inte försvunnit. det har i för sig bara gått två dagar sen jag kom hem från los angeles men det känns så sjukt tomt. och jag känner mig så sjukt ensam. vilket är ganska självklart då jag haft min familj vid mig i två veckor.

kanske har jag bara otur, eller kanske detta inte är min grej. men i chicago hade jag underbara vänner, men en sämre värdfamilj. här i dc har jag en underbar värdfamilj men inga vänner. det är skitjobbig verkligen. för det behövs. jag läser andra aupair-bloggar och alla verkar ha deras livs tid och skulle aldrig kunna tänka tanken på att åka hem. men jag bara räknar ner månader och dagar, och tänker att i augusti- så får jag åka hem. håll ut! typ. men så ska det ju inte vara? jag är verkligen grymt delad. jag vill inte "ge upp" och "misslyckas". men kan man inte se det som att man faktiskt lyckats, genom att ha varit här i ett halvår fastän man aldrig riktigt mått bra? det skulle vara skitsvårt att svika min värdfamilj genom att åka hem. och kanske det blir bättre efter ett tag om jag stannar. men jag är så sjukt deppig just nu.. det är riktigt tufft