Alexandra

nu är jag framme i washington och hemma hos värdfamiljen. jen kom och hämtade mig på flygplatsen, jättesnällt av henne då klockan är 00.54. det känns skönt att flygresorna är över och att jag nu sitter i "min" säng. men ändå känns det så sjukt konstigt. det känns som om jag är hemma, men ändå inte. det är främmande men ändå så bekant. detta livet har känts så långt bort nu när jag fått träffa min familj igen. som jag sa tidigare så kändes det som en vanlig semester och som om jag skulle åka med dem hem till sverige igen. men nu sitter jag här, i washington, ensam. känslan är nog inte direkt överraskande, det är klart man blir förvirrad. saknar min familj jättemycket! men nu är jag tillbaka här igen, och jag är självklart jätteglad för att träffa min värdfamilj och barnen som jag ska upp och väcka imorgonbitti. jag är delad. förvirrad. haha. men får hoppas att det efter några dagar känns som vanligt igen.

men men, nu är det dags för mig att sova. och dags för många av er där hemma i sverige att gå upp.